jag kan inte andas.

jag älskar min syster. jag älskar min mamma. jag älskar mina vänner. trots att ni alla alltid finns där känns det inte tillräckligt. panikångesten tar över och jag kan inget göra än att vänta ut den smärta jag ibland känner.
ibland undrar jag varför jag blivit en människa som så lätt känner rädsla och obehag inför det okända - samtidigt som jag faktiskt älskar att övervinna denna känsla. att resa är en sak, men att skaffa sig ett liv på ett och samma ställe för två år framåt är en oerhört läskig tanke. för många väldigt skönt, i och med att man då får stabilitet i vardagen; för mig är det tvärtom. jag önskar att jag var som er...