Vi träffade Dena medan vi letade lägenhet i Sydney, och bestämde oss då att leta tillsammans. Det gick sådär, så efter två veckor (trots att ett starkt vänskapsband vuxit mellan oss tre) lämnade jag och Erik Sydney för att finna lyckan i Melbourne. Det gick väldigt bra, för efter en dag hade vi lägenhet mitt i smeten och efter några dagar hade jag jobb på tre ställen. Det mest intressanta var inom fundraising. Organisationen hade olika arbeten, med olika organisationer, och samarbetade denna gång med Amnesty. Jag kunde verkligen få jobba med frågor som berörde och intresserade mig. Jag fick jobbet efter en kvart och de ville att jag skulle börja direkt. Jag blev lycklig men samtidigt rädd för vad jag stod inför.
Typiskt mig...
Jag tog mig till en gata där värvarna befann sig och det visade sig att de var mkt skickliga. Jag blev ännu räddare än tidigare och frågade hur det kändes att bli negligerad gång på gång. De svarade snabbt att det inte spelade ngn som helst roll, för i sekunden efter dök det upp människor som gav en klapp på axeln och sade: "You're doing a very good work". Jag förstod faktiskt precis vad de menade och jag ville anta utmaningen men jag kände mig för ovan.
Jag gick hem och pratade med Erik om ångesten och att jag ville ändra mitt beslut om att stanna i staden där det faktiskt gått helt över förväntan. Vad ville jag med det här egentligen? Återvända hem, tillbaka till kalla och tråkiga Enköping som dödar mig inombords?
Jag kan inte skriva mer idag, men för en gångs skull tycker jag om att skriva här. Det går fort!
Nu kramade jag Dena godnatt, och det betyder godnatt för mig med. Ska läsa klart Bitterfittan ikväll.
Pusshej
Jag, Dena & Erik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar